Yak Attack 2014 – Racestory

Yak Attack 2014 avklarad för min del. Det blev ett händelserikt äventyr.

Hemkommen, jetlaggad, nöjd, trött, glad, bitter och revanschsugen. Tröttheten kommer nog mest av sviterna efter att ha trekkat i en styv arbetsvecka och bitterheten (som lagt sig) beror på att jag inte kom runt alla åtta sträckor på cykeln.

IMG_3947
(Yak Attack ÄR det hårdaste stage racet som finns. Jag är rätt säker.)

Låt oss börja från sluten i all enkelhet. Jag tog mig igenom Yak Attack med reservation för två smärre Jeeptransporter á 8 timmar styvt. Problemet är att jag inte cyklade igenom tävlingen utan valde att gå resterande sträckor samt över passet Thorong La och vidare till Pokhara. Det svider men resan i sig har dämpat det värsta.

IMG_3958
(På väg till Manang. En trekkingsträcka på 8 timmar)

Det var ju inte meningen men så här i efterhand (dessutom redan någon timme efter att ha beslutat att stanna kvar i Nepal efter haveri och skada) är jag otroligt nöjd över detta äventyr!

IMG_3915
(Jeepturen fjärde dagen. Helt plötsligt kommer vi in i en tropisk del på 3 500 meters höjd)

Äventyret börjar dock här:

Katmandu liknar ingen annan stad jag varit i och Nepal är ett fantastiskt land med fantastiska människor. Jag flög in från Qatar och tillbringade 4 dagar i denna ofattbara stad för att ordna med utrustning, vila upp mig och träffa några av de andra tävlande. Dagarna gick fort och vädret visade sig från sin bästa sida med runt 25 grader i solen. Försiktighet runt hygienen var fokus då jag inte ville åka på något magproblem vilket många gjorde. Jag klarade mig helt oskadd genom hela vistelsen!

IMG_3720
(Elektriker någon?)

International Guesthouse hette mitt “hotell” placerat i centrum av Thamel som är något av ett turistområde fyllt med små affärer och kafeer. De flesta små affärerna säljer trekkingsaker och piratkopiorna är dominerande.

IMG_3741
(cykelfix utanför mitt rum)

20140301-203111.jpg
(Rummet ser ut som en sportbutik)

IMG_3755
(Simsalabim! Allt nerpackat i bagarna! Makalöst. En stor del i planeringen är att klara viktbegränsningen på 20 kg)

Sista dagen innan start cyklade vi som bodde på hotellet i genensam trupp norrut till Park Village Resort strax utanför Katmandu för raceregistrering, infomöte och det sista fixandet.

DCIM100GOPRO
(Lyx!)

Så hur gick det då?

Sträcka 1 (Katmandu till Nawakot, 47km)

startbild1
(3, 2, 1 Start!)

En tuff start med ett par kilometer uppför till nästan 2 000 meters höjd. Ganska varmt men inte stekhett. Försökte hålla min fart och inte spränga mig. Topp 10 försvann obehagligt fort med Nepaleserna i täten. På platån låg jag på plats 20 någonting och försökte hitta mitt tempo. Någon timme senare i början av en lång nedförslöpa slog jag i bakhjulet i en djup vattenkanal. Smällen var ganska hård och den vänstra skon förlorade greppet om klippsen och föll ur sin position vilket resulterade i en snedvridning av höften och ett ”popp” i nedre ryggen.

Jag körde vidare ner för den galet aggressiva downhillsträckan och ut på en lång platt del som slingrade sig mellan byar och vattendrag. Underlaget var barspolade rullstenar och det var stötigt och svårt att hitta rytmen. Ryggen var ansträngd efter smällen men hanterbar och jag tvingades dra ner på tempot för att inte förvärra det hela. Sista fem kilometrarna bestod av en stygg uppförsbacke på sandunderlag. Värmen började bli påtaglig och ryggen klagade mer och mer. Ytterligare en smäll i ryggen precis innan vi vek av upp mot berget gjorde att jag tvingades hoppa av och börja gå uppför. Det tog en timme uppför backen och sista biten fick jag lift med en Jeep. Jag fick en tid på sträckan men låg sist vilket var väldigt frusterande. Den känslan förstärktes ganska fort då jag behandlades av läkarteamet och jag insåg att det kanske är slut redan efter första dagen då smärtan under kvällen var mäktig. Sent på kvällen konstaterades dock att det var någon slags muskelbristning eller sträckning och inte skelettrelaterat i ryggraden vilket var en bra prognos i alla fall!

IMG_3818
(7 000 meterstopp bakom mig)

Tidigt på morgonen dag två (efter att ha rullat ur sängen för att åla till toaletten) bestämde jag mig för att köra sträcka två. Frukost bestod av två blå och två vita piller vänligt donerade av läkarteamet vilket gjorde mig extra pratsam och glad vid frukosten. Race Director Phil såg förvånad ut över att se mig vid frukostbordet iförd tävlingskläder vilket bevisar att jag nog varit borträknad i hans ögon.

Sträcka 2 (Nawakot till Gorkha, 80 km)

IMG_3800
(Simulerar “shock rebound damping” settings. Allt för bilden)

Pallade ca 60 av 80 kilometer innan jag kastade in handduken. Surt. Sträckan i sig innehåll flera tusen höjdmeter och vid just cykling uppför gjorde ryggen ont.

IMG_3827
(Sista vattenstationen på sträcka två. Uppståndelse och fina hattar)

IMG_4105
(Ultiman gick hem i alla läger)

Massage, piller och vila bestod kvällen av. Många tankar for genom huvudet. Ska jag åka hem nu när jag inte kan vara med och fightas? Ska jag stanna kvar och rulla igenom eller försöka trekka resten? Slutligen fattades beslutat att försöka köra sträcka tre som skulle vara betydligt kortare och något snällare.

IMG_3834
(-What!? Are you not running tubeless??)

Sträcka 3 (Gorkha till Besisahar, 57 km)

IMG_3852
(ja – kryddor)

Okej känsla i ryggen på morgonen även om det tog en halvtimme att återfå någon slags rörlighet. Mer fokus på rörelser gjorde det hela bättre nu när vetskapen om skadans natur var fastslagen. Stafflad start med mig först ut. Och sedan 30 sekunder mellan varje startande. Nu j”#¤”#¤ar tänkte jag. Jag vill tillbaka in i tävlingen och hade hittills inte kunnat visa var jag står resultatmässigt. Nästan 20 minuters ultrasnabb utförscykling med hastigheter över 50 km/h på se smala sandvägarna och genom byar och vattendrag. Sedan några stigningar samt en del asfaltssnuttar följt av fina singletracks genom byar, över hängbroar och åsar gjorde sträckan till en underbar cykling. Enda vattenstationen låg efter ca 30 kilometer.

Jag tryckte på allt vad jag hade och passerade vattenstationen som 12a endast omcyklande av de snabbaste. Kanon tänkte jag. Nu är jag med igen och ryggen fungerade OK om det inte var alltför brant uppför. Ca en kilometer efter kontrollen går sadelstolpen av. Inte bra tänkte jag och reflekterade över hur detta kunde vara möjligt. Jag körde vidare ca 5 km utan stolpe, försökte laga den provisoriskt med hjälp av nästan samtliga invånare i en liten by. Allt från kvastskaft till metaldelar föreslogs som lösningar. Inget fungerade så att det gick att cykla vidare. När jag satte i stolpen så lågt att den satt kvar på den stump som återstod protesterade ryggen vilt och jag valde att cykla nästan en timme tillbaka till vattenstationen. Där bröt jag tävlingen.

Jeepfärd till guesthouset och en eländig mental dialog sattes igång. Jag pratade med organisation om möjligheten att ta en lokal buss tillbaka till Katmandu men då vi var ganska långt från huvudstaden och vägarna hade medgett som snabbast ett tiotal timmars resa så beslutade jag att stanna och försöka ta mig till fots resten av sträckorna.

IMG_3839
(Droppen kan man kalla det)

IMG_3860
(Mongolian Guesthouse. Med fluktuerande internetaccess. Mannen i röd jacka heter Snowmonkey och är hälften get och hälften människa. En av våra guider)

Jag fick till tre dagars cykling i tävlingen varav endast en där jag tyckte att jag var med resultatmässigt. Tråkigt givetvis men jag är inte avskräckt, varken av Yak Attack som tävling eller att försöka igen (med allt vad det innebär).

IMG_3808
(Starten på dag 2. Ett par timmars cyklande uppför bjöds det på. Magiskt landskap)

Att träna stenhårt under så lång tid för ett event är ju en annan diskussion. Nu anser jag mig dock vara på topp fysiskt och har även viljan att försöka stanna kvar på den här nivån under ett par år. Så,  det kanske inte var helt bortkastat ändå!

Att jag stack ut näsan så till den milda grad i detta projekt gör ju det hela inte mer lättsmällt men projektet har alltid varit långsiktigt och Yak Attack var avstampet för min nya fysiska nivå. Så kan jag säga nu men för ca två veckor sedan hade jag nog inte använt samma ord. Besvikelsen var stor och jobbig.

IMG_3816
(Någon timme efter start på sträcka två)

Den backträning jag gjort under många månader kan anses som avgörande att klara av en tävling som Yak Attack. Dock var backarna både längre och brantare än vad man kunnat ana. Ofta fann man sig på lättaste växeln i timmar med knapp styrfart och mjölksyra sprutandes ur alla håligheter.

Uthållighet och återhämtning tycker jag fungerande strålande och jag hade inga problem med fältkoma eller att äta som en del hade (förutom på höjder över 4 000 meter där aptiten var svårfångad).

IMG_4002
(Jeepmys med bärarna)

Här och nu sadlades hela äventyret om från tävling till äventyr. Jag var vid ganska gott mod (vilket förvånade mig en aning) när jag, ompackad till 17 kg, tog mina första steg på dag fyra. Det kändes rätt skönt att försöka fortsätta till fots även om det kanske är än mer krävande då Annapurna Curcuit ofta klaras av på runt 20 dagar och startar man från Katmandu är det 25 dagar. Att försöka hålla jämna steg med de långsammaste cyklisterna till fots visade sig dock vara ganska enkelt. Mellan 7 och 11 timmar snabb marsch per dag och från 1 500 höjdmeter till nästan 3 000 som mest fanns på menyn.

IMG_3848
(Thorong LA toppen vi skulle bestiga dagarna efter. 5 416 meter. Respekt)

trek
(Suuntologg från min första trekksträcka)

trek2
(Suuntologg från Thorongpasset)

Dagarna löpte på bra och jag höll ett högre tempo än bärarna oftast. Kan bero på att de skulle dricka te varannan mil förvisso men jag fick smeknamnet Mountaingoat för min outtröttliga gångstil och mitt tempo. –Ahhh you walk very fast and don’t get affected by the altitude! Do you live in the mountains? – I live in Stockholm. – Aha, yes, very high! Så kunde det låta ungefär.

IMG_3975
(Mina nya polare, bärarna. Hårdingar som drack sin kroppsvikt i Masalate varje dag)

Vi började nu närma oss högre höjd och i Manang (3 800 meter) tog vi en extra vilodag för att acklimatisera oss inför sista dagens trek till Thorong Phedi, basecamp, på ca 4 500 meters höjd.

IMG_3951
(Lunch på 3 500 meters höjd)

IMG_3963
(Rooftop restaurant. Mäktigt)

Sträckan till basecamp är endast 16 kilometer men tog nästan 5 timmar att gå!

IMG_3980
(Vattenstation på 4 200 meter. Höjden börjar kännas.)

Väl framme ägnades all tid på kvällen åt att få i sig energi, förbereda morgondagens toppbestigning och att känna av hur kroppen klarade höjden. En liten huvudvärk hade jag men ansåg att den var hanterbar och jag valde innan sängdags att inte ta Diamox. Valet visade sig vara rätt och värken hade inte förvärrats när klockan ringde kl 03:00 (?) och frusna slingrade vi oss ur våra sovsäckar redan färdigklädda. Paracetamol gjorde att huvudvärken försvann och vi packade raskt vår utrustning och begav oss till utfodringsstället för att försöka få i oss gröt. Dagen skulle bli lång, väldigt lång och all energi man kunde få i sig skulle snabbt förbrännas under klättringen.

IMG_3988
(Tobias skrattar åt det faktum att vi får hela 4 timmars sömn innan uppstigning. På 4 500 meters höjd sover man inte jättebra kan jag säga)

Vid 4:30 går starten och alla är sammanbitna i mörkret. Vissa var dåliga i magen och vissa kände av höjden mer än andra. Alla skulle få bekänna färg idag.

IMG_3990
(20 minuter innan toppen!)

Jag, medicteamet och några bärare tog position längst bak för att ”sweapa” fältet av kämpande deltagare med cyklar på ryggen. Detta gjorde att vi skulle komma att spendera väldigt lång tid upp på berget och den höga höjden. Det tog nästan 5 timmar att nå toppen på Thorong La och dessa mäktiga 5 416 meter! Sista 15 minuterna innan toppen började min huvudvärk komma tillbaka och mina händer svullnade upp en aning. Jag tog de efterlängtade toppbilderna men insåg att jag borde ta mig ner ganska snabbt innan höjden skull bli ett problem. Med vingliga steg droppade jag nästan 1 000 höjdmeter i ett nafs (inklusive många vilostopp) och efter ett par timmar var symptomen ett minne blott. Läkarteamet såg till att vi höll hög fart ner och det var bra då mycket snö gjorde att nerfärden tog längre tid än klättringen upp! 21km tog nästan 10 timmar!

IMG_4050
(Fota då, jag vill ner!)

IMG_3998
(Did it!)

Sista milen åkte vi Jeep till nattlägret. Mäktig sträcka och nöjd över att ha klämt passet för egen maskin åt vi middag och kunde pusta ut!

Sista dagen och sista sträckan var en evigt lång nedförslöpa från de karga höghöjdslandskapen genom världens djupaste dal, Kali Gandaki Valley. Sträckan tog oss nästan 2 000 höjdmeter ner till Tatopani där naturliga varmvattenskällor väntade. Magiskt!

IMG_4029
(Världens högsta dal)

Från Tatopani till Pokhara cyklade truppen i grupp dag nio och jag satt av ytterligare en heldag i jeep. I detta fall en 30 år gammal taxi som förvånansvärt höll hela vägen till gruppsamlingen och omlastning till buss för hela gänget till Ibizaliknande orten Pokhara.

IMG_4033
(Race Director Phil känner sig hemma)

Även om tävlingen varit över för mig nästan en vecka kändes det bra att den även officiellt var över för alla. Besvikelsen var sedan länge bortglömd och suget att genomföra tävlingen igen hade vuxit sig stor. Två nätter på ett ”lyxhotell” inklusive massage, god mat och strosande var fantastiskt skönt.

IMG_4069
(Tummen upp för en riktig toalett)

IMG_4076
(Tummen ner för sönderbrända läppar med blåsor)

I Pokhara hade vi prisceremonin och det kändes ganska bra att jag fick en liten men värdefull medalj för att ha deltagit hela rundan trots allt.

IMG_4084
(Är jag värdig denna klenod?)

Jag hade bränt mina läppar över passet och jag ägnade dagen åt att prata med allehanda sköna Nepalesiska naturdoktorer om vilket preparat som fungerar bäst för att läka dessa. En salva gjorde att hela ansikten blev rött och en annan gjorde att jag började flaga hysteriskt på näsan. En variant av Lypsyl var det som fungerade bäst…

Från Pokhara flög vi med Buddha Air tillbaka till ett intensivt Katmandu för en sista natt för mig fylls av persedelvård och ytterligare ompackning innan hemfärd.

IMG_4099
(Kändes både säkert och osäkert på samma gång liksom…)

Sammanlagt var jag borta i två och en halv vecka men det kändes mer som två månader. Mängden intryck, den sammanlagda fysiska ansträngingen och den mentala berg och dalbanan att inte fullfölja tog på krafterna!

IMG_4113
(Posar världsvant på väg hem)

Så – vad händer nu?

Jag är redan klar för att köra Yak Attack 2015 igen och jag ser faktiskt fram emot det väldigt mycket! Fullmatad med knowhow om sträckorna, utrustningstips och lärdommar kommer jag att komma bestyckat till tänderna till nästa år. Träningsmässigt kommer jag att göra några få saker annorlunda och val av utrustning kommer att tweakas till.

Jag vet att jag kan fightas om topp 15 och jag kommer inte att vila innan jag gjort det…

IMG_3821

Med det sagt/skrivet vill jag tacka Phil, SnowMonkey och övriga ur organisationen bakom Yak Attack för ett sjukt tufft, brant, skitigt, hård, dammigt, spektakulärt, långt, högt och alldeles, alldeles underbart event! Yak Attack ÄR det tuffaste eventet av dom alla. Nuff said!

Även stort tack till Crescent, TEC, CRAFT, Outnorth, Outside, Sportson Danderyd och Barkarby Seabird, Stockholm Kajak, Suunto, Thule, Maxim och Funbeat

Med detta sagt – det är nu det börjar! Med en fysik på topp och mängder med äventyr runt hörnet sitter jag i skrivande stund och vaskar i de inbjudningar som ligger framför mig.

Organisationen bakom Yak Attack kör även ett event i Sri Lanka i höst, följt av ett i Patagonien . Jag har redan inbjudningar till Alpentour i Österrike i Juni i år samt Crocodile Trophy senare i höst. Team Crescent Adventure har dessutom en diger tävlingskalander och nationellt väntar för mig förmodligen Vätternrundan, Lidingö MTB, Cykelvasan, Åre Extreme mm!

Ja just det! Projektets ursprungsfråga, ”Hur bra kan man bli” i min ålder omgiven av proffs och ett träningsupplägg för elit? Jo jävligt bra! Jag trodde aldrig att jag skulle höja mig så mycket!

Får jag sticka ut hakan ytterligare? Vinst i Cykelvasan Motion. Hur svårt kan det egentligen vara…?

IMG_3820

Mycket mer kommer inom kort!

DCIM100GOPRO

Johan

One response to “Yak Attack 2014 – Racestory

  1. Pingback: Yak Attack 2014, Racestory | Team Crescent Adventure·

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s